Dagen innan sommarlovet

Reflektioner kring våra medborgarforum under våren

Här sitter jag på mitt kontor i vår tomma kontorsbyggnad, Gamla Köket i Lund, på den sista dagen på jobbet innan min semester. Våren har varit omtumlande för många. Jag tillhör dock en skara människor som har otaliga privilegier, som snarare fick ett andrum för reflektioner om världens tillstånd och mänsklighetens sårbarhet under pågående pandemin, istället för att tvingas ställas inför valet mellan levebröd och livsfaran som det dödliga viruset medför, eller förlust av nära och kära som drabbade många miljoner människor runt om i världen.

Jag försöker tänka tillbaka på alla de samtalen vi har haft genom våra medborgarforum under våren. De har väckt många tankar, långt bortom det vi sökte från början i projektet som handlade om konkreta idéer för policyförslag som skulle ta oss till ett mer socialt och ekologiskt hållbart samhälle.

I de fyrkantiga rutorna på min datorskärm fanns det, till min förvåning, människor som var villiga att dela med sina tankar, känslor och önskemål kring det gemensamma idag och det gemensamma i framtiden, med hela hjärtat. Den röda tråden i alla samtalen var tydlig: viljan att mötas, att mötas i våra tankar och önskemål om det gemensamma istället för att bara springa förbi varandra hela tiden.

Vi strukturerade våra samtal kring de nio grundläggande mänskliga behoven som forskaren Manfred Max-Neef föreslog: Näring och hälsa; Beskydd och stöd; Närhet och kärlek; Förståelse och kännedom; Delaktighet; Stillhet och vila; Skapande; Identitet och samhörighet; Frihet och självständighet. Han menade att dessa behov finns hos oss alla. I våra forum fungerade de som en ram för att diskutera allt ifrån samhällsinstitutioner, normer, praxis som vi upprätthåller i vår vardag som inte är hållbara.

En sak som var slående för mig var att våra diskussioner inte var låsta i de konventionella, institutionaliserade uppdelningar mellan olika policyområden som strukturerar våra offentliga förvaltningar, vetenskapliga studier, och även vårt sätt att fundera och diskutera kring samhället.

Det blev uppenbart att vårt behov för att till exempel känna oss trygga handlade inte bara om den ekonomiska tryggheten eller den fysiska omgivningen, men också det relationella: behovet för att befinna oss i meningsfulla sammanhang, där vi känner att det är möjligt att tillsammans forma och påverka vår omgivning och vår framtid. Vilket regeringsdepartement eller vilken statlig myndighet ‘jobbar med’ detta specifikt?

Många gånger kände jag att det är just den tron att vi i det moderna välfärdssamhället kan förvalta alla aspekter av våra liv med specialiserade expertkunskaper och byråkratiska organisationer som stod i vägen, för att vi ska kunna drömma om och agera tillsammans för ett mer hållbart samhälle som kräver långtgående ändringar i våra nuvarande sätt att leva.

Att börja med de grundläggande mänskliga behoven i en diskussion om omställning möjliggör istället att vi tar avstamp i reflektioner kring våra upplevelser och känslor. Det leder till insikten om hur allting hänger ihop, till synes en banal insikt om mänskligheten, vilket det moderna välfärdssamhället som växte fram hand i hand med den fossildrivna tillväxtekonomin inte riktigt tog hänsyn till.

Många känner att det är för mycket prat, sonderande, räknande, utredande och tjafsande, men inte så mycket kraftiga agerande kring vårt behov att ställa om. Det är bråttom nu. I vissa mörka stunder kan hela detta forskningsprojektet kännas som ett självbedrägeri för mig personligen.

Men jag funderar på om det inte är så att ingen riktig förändring kan ske utan att vi möts på riktigt och samtalar om hur vi kan definiera om vårt välbefinnande och vad vi menar med välfärd och välfärdssamhälle. Så länge vi inte kan befria oss från de gamla sätten att definiera dessa begrepp, så länge vi fortsätter lära ut våra unga att det är din och din nations konkurrenskraft som är avgörande för vår framtid där ekonomin växer och jobb blir fler, är det svårt för oss att forma en helt ny generation av socialpolitik som kan grundas i social och ekologisk hållbarhet.

Denna insikten förstärktes av många av våra deltagare i forumen som entusiastiskt påtalade om behovet för att reformera våra skolor och behovet för att tillgängliggöra folkbildningsmöjligheter och mötesplatser för diskussioner och lärande. Eller så som en deltagare utbrast: det ska inte behövas speciella mötesplatser, utbildningar, eller medborgarforum för den delen för samtalet om hur vi kan tillfredsställa våra behov på ett hållbart sätt; istället ska vi kunna prata om detta hela tiden, med alla, på jobbet och i hemmet och med våra nära och kära.

Om vi vill ha en demokratisk omställningsprocess där folket kräver förändringar som de vill har och som de vill bidra till, istället för teknokratiskt och autoritärt styrda omställningsprocesser, tror jag faktiskt på ett slags ‘samtalsagenter’ för hållbarhet som kan penetrera vardagen hos alla och som hjälper folk att stanna upp och reflektera tillsammans med andra.

Många frågor kvarstår men en sak är så tydlig: de 10 mötena jag har haft med drygt 80 personer under våren via medborgarforumen har fött ett starkare behov hos mig att samtala med andra, att lyssna in, att tänka högt tillsammans.

/Jayeon

Inlägget postades i

Okategoriserade

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *